Jag har blekt mitt hår. Det var ju det jag inte skulle göra but here we are! Som tur är så är mitt hår inte svinto och helt förstört och jag tappar inte mer hår än vanligt, so I guess I'm all fine? Problemet är ju nu då att mitt hår är verkligen oranget. Den enda riktigt fina färgen sitter i topparna. Jag ska bleka det en gång till innan jag sätter i fägen jag tänkt mig. Ska nog bleka igen på fredag.

Men för att ha blekt det bara en gång så fick jag bort väldigt mycket av det röda!
 
Den vänstra bilden är visserligen några veckor gammal nu men sådär har mitt hår sett ut i över ett år nu. Och bilden till höger överdriver den orangea färgen, det är ljusare i verkligheten. Min hårbotten är riktigt platinablond.   Inte det minsta vackert men det blir nog bra i slutändan! Hoppas på att få bort ännu mer av det här morotsorangea vid nästa blekning.

Alltså jag älskar japanska, verkligen älskar språket och landet och kulturen och allt. But guess what? Motivationen till att faktiskt plugga språket dör så fort jag öppnar mina böcker. Jag blir så trött på det!   Är något tråkigt eller bara jobbigt så vill man ju inte göra det, eller hur? Som läxor i ett tråkigt ämne i skolan; vill man göra dom? Klart inte! Det är ju tråkigt! Typ så känns det att plugga japanska för min del just nu. Jag behöver en anledning till att fortsätta lära mig. Just nu tragglar som samma skit om och om och om igen och det börjar bli lagom roligt. Kanji - som jag älskade på folkis - är tråkigt. Grammatik är tråkigt. Jag har inga bra hörövningar förutom dom i boken. Prata gör jag för mig själv och när jag skriver/läser. Praktisk användning? Meh.   Jag är rätt kass på det här med att faktiskt använda mina så kallade kunskaper med rädslan för att göra fel. Sen kör väl ångesten igång på ett hörn också, men det är en annan femma. Det finns liksom miljoner (kanske inte) ställen att praktiskt använda mina kunskaper online och få feedback from native speakers men...nej. Jag måste hitta ett sätt att göra det roligt att plugga för just nu lär jag mig verkligen ingenting.

Så, nu har jag fått ur mig lite frustration så nu ska jag försöka återgå till mitt pluggande.

Häromnatten satt jag på Etsy och kollade på massor med saker jag inte hade råd med. Det vill säga tills jag hittade en shop som sålde jättesöta LGBT-pins. Bestämde mig för att beställa när jag fått pengar och be dom göra en pin för genderfluid, eftersom man kunde få en custom made pin om den man ville ha inte fanns. Men i väntan på mina pengar hittade jag en annan shop - en lite bättre shop - som säljer i princip identiska pins fast som säljer i fem-pack. Perfekt! Och inte var det speciellt dyrt heller så jag hade råd innan mina pengar trillat in på kontot. Farligt, men jag bestämde mig för att lägga dom i min shopping cart anyway. Tror du inte jag hittade mer på deras sida eller? Så jag kanske råkade klicka hem två pins till, alltså sju LBGT-pins allt som allt. Ojdå. Men för dryga 100:- så är det värt det! Och min order skickades idag och jag är så pepp! I min brevlåda kommer det trilla ner två gay-pins, en pansexuel-pin, en non-binary/genderqueer och en genderfluid, en #translivesmatter och en they/them-pin. Jag är nöjd.

6.587.941
六百五十八万七千九百四十一
jag lär mig räkna stora tal på japanska. urgh.

Jag har läääänge tänkt att jag ska köpa mig en binder. Först bara för cosplay eftersom jag i princip bara cosplayar killar, men nu på senare tid för vardagligt bruk. 9 av 10 gånger avskyr jag mina kvinnliga former, so why not? Så nu precis efter tolvslaget när min lön trillade in på kontot beställde jag mig en vit binder. I regret nothing. Eller jo, i ett par minuter gjorde jag det men det har lagt sig nu. Jag är redo! Jag är superpepp samtidigt som jag är superrädd för det här; pepp för att jag kanske äntligen kan känna mig bekvämare med vad jag ser i spegeln, och rädd för att jag kanske fastnar i den här förbannade bindern!     

Jag är förkyld. Verkligen jätte, jätteförkyld. Det är fruktansvärt. Andas? Vad är det? Och närsspray har vi inget hemma så jag använder tigerbalsam i hopp om att kunna andas lite. Näsan rinner som ett jävla niagarafall, jag kan inte andas och jag nyser som en gud. Jag hatar det här.

Jag ska gå och snyta mig en sista gång innan jag går och lägger mig.

Tips på hur man blir av med en förkylning snabbt?!

Första gången jag ifrågasatte mig själv och mitt kön och min sexualitet ordentligt var när jag gick i sjuan. Jag klippte av mig mitt långa hår i en kort boyish frisyr och ville helst inte bli kallad vid mitt riktiga namn. Jag var redan mobbad i skolan och inte blev det bättre när jag klippte av allt. En kille i min parallellklass frågade om jag var kille eller tjej. Det sved faktiskt lite, men trots mina baggy kläder och korta frisyr så svarade jag honom att jag var mer kvinna än han någonsin skulle bli man, även om jag inte var säker på om jag ville tillhöra det kvinnliga könet eller inte.

Jag gick på min absolut första (och totalt misslyckade men roliga) dejt med en tjej jag var kär i. Jag var inte säker på om jag var lesbisk, bisexuel eller bara sökte uppmärksamhet, men det kändes ändå okej. I slutändan var vi bara vänner men det gjorde inget. Detta var nog i åttan; jag hade låtit mitt hår växa ut och bestämt mig för att vara lite mer tjejig med kjolar, strumpbyxor och knästrumpor. Att jag var tjej var nog ändå det jag var. Eller?

Under hela min tid i gymnasiet hade jag byxor på mig en handfull gång på tre år; jag hatade det. Jag blekte sönder mitt hår, färgade det i konstiga färger, piercade mig och försökte desperat bli ett med det japanska modet, without much success. Jag tänkte nog aldrig en gång på huruvida jag ville bli sedd som man eller kvinna, bara mig. Jag blev kär en gång under hela min tid på gymnasiet i en kille som nu är tillsammans med en av mina absolut närmsta vänner. Visst blev jag ledsen först men jag insåg ändå till slut att vi var väldigt olika jag och han.

På folkhögskola träffade jag min första pojkvän som jag var tillsammans med i två år. Vi bodde på varsitt håll rätt länge men flyttade till sist ihop bara tjugo minuter från min hemstad. Vi skulle plugga på högskola i olika städer så vi panikbosatte oss mitt ute ingenstans. Visst var det mysigt men det hela slutade ändå i katastrof.

Varför?

Min bästa vän.

Jag träffade henne i skolan första eller andra dagen. Vår gemensamma nämnare var vårt intresse för Japan och vi klickade direkt. Vi var som frimärken på varandra och pratade jämt med varandra. Det tog inte många månader innan jag insåg att jag var kär i henne. Shit, right? Jag var ändå förlovad och bodde ihop med min pojkvän! Men jag blev ändå kär i henne och återigen flammade mitt inre gay upp på riktigt. Vad jag trott var en tonårsgrej visade sig inte vara det. Jag spenderade fruktansvärt mycket tid hemma hos henne trots att hon bodde i en helt annan stad. Min pojkvän anade någonting eftersom han en gång frågade varför jag slängt ett par trasiga strumpbyxor med ett stort hål i sömmen mellan benen. Han utgick från sin egen sexuella fantasi om att riva upp mina strumpbyxor för att sen kunna ha sex med mig. Men nej, vi hade inte haft sex. Inte den gången i alla fall.

Vi låg med varandra ett par gånger men bestämde oss för att vi bara skulle vara vänner. Det var heartbreaking men hon är min bästa vän ändå. Mitt förhållande med min pojkvän fallerade och vi gjorde slut. Bra var väl det eftersom jag inte mådde bra i förhållandet.

Sen dess har jag insett att jag är jävligt gay. Jag har haft en pojkvän till, funderat över min sexualitet, varit med på pride och insett att jag brinner för det, speciellt på senare tid. Nu bara de senaste veckorna har jag varit riktigt "aaah im so gay!! lgbtqia is so fucking important!!!!" och det är helt galet och fantastiskt! Sen i höstas har jag även funderat rejält över mitt kön och hur jag känner inför det. Jag har börjat hata delar av min kropp som inte känns rätt alla gånger; jag hatar ofta mina kvinnliga drag och äcklas av det. Ibland känns det okej, men oftast inte. Jag har lärt mig mer om olika könsidentiteter och sexualitet. Jag har länge sagt att "jag är en bisexuell kvinna!!" men...är jag det? Nej, jag tror inte det. Jag är snarare en genderfluid/genderqueer pansexuel person.

Tror jag.

Jag är 24 år och jag försöker fortfarande hitta mig själv. Just nu känner jag mig bekväm med att kalla mig genderfluid; i vissa situationer och dagar känner jag mig kvinnlig som fan, och andra dagar känner jag mig mer bekväm som man. Att bli kallad "hon" gör inte jättemycket även om det inte alltid känns okej. "Hen" funkar faktiskt rätt bra. Jag har inte sagt något till mina IRL vänner men det kommer nog det med hoppas jag.

Jag har även insett att jag är attraherad av alla kön och vad du än idntifierar dig som; man, kvinna, genderfluid, agender, bigender... Anything. Du kommer alltid vara du och även om din kropp inte matchar dina pronomen så spelar det ingen roll. Man blir väl ändå attraherad/förälskad i en person och inte ett kön, right? Det är i alla fall logiskt i mitt lilla huvud.

Det är okej att vara förvirrad. Det är okej att ändra sig, varesig det gäller kön, sexualitet och pronomen. Att hitta sig själv tar tid. Jag är fortfarande inte helt säker om jag prickat rätt men just nu känns det bra. Du är fortfarande helt perfekt som du är. Det finns bara en av dig och är inte det helt fantastiskt? Även om du blir trampad på försök vara stolt för att du är du! Låt ingen - inte någon - påstå att du är mindre värd på grund av ditt kön eller din sexualitet. Inte för att vara cheesy men här är du alltid älskad för precis den du är.

Enough ranting! Nu när jag spytt ur mig allt det här tråkiga (men som jag känner är vitkigt) ska jag göra mig en kopp te och krypa ner under täcket och titta på QX-galan som jag missade i lördags!
P U S S ! !

Jag har inte varit så duktig på att uppdatera här på senaste tiden. Jobbat en massa, umgåtts med folk (wow!), pluggat italienska och varit på konvent. Men nu är jag här igen och ska försöka hinna med att blogga lite emellanåt.

Italienska alltså... Får ett par veckor sedan fick jag för mig att börja plugga på egen hand efter att ha funderat på det ett tag. Det går sakta men säkert framåt. Det är inte jättekul och inte speciellt enkelt att plugga helt själv men det går.   Att memorera grammatik är inte direkt min starka sida om man säger så. Den senaste veckan har jag varit lite lat och knappt pluggat alls men det ska jag nog råda bot på den här veckan! Ska samtidigt sparka mig själv i baken och komma igång med japanskan ordentligt och plugga kanji och grammatik som fasen. Determined.

 

Sent i söndags kväll kom jag hem från Linköping och NärCon. Det var ett minst sagt att ganska kaotiskt konvent men det var rätt så roligt ändå! Åkte till en kompis på torsdagen för att kunna hinna med både tåg och buss på fredagen, då jag blev tvungen att gå upp vid fyra på morgonen. RIP LEVI. Men jag hann med allt jag skulle hinna med och min otroligt snälla kompis följde med mig till Göteborg för att lugna mina nerver. Vad skulle jag göra utan denna kvinna?

Bussen till Linköping tog fyra otroligt långa timmar fyllda med solen i ansiktet halva resan, halvsova mot fönstret och vara kissnödig i över en timme. Väl i Linköping mötte jag upp bestie och hennes flickvän och drog på mig min Nitori-peruk innan vi begav oss mot konventet. Träffade en otroligt söt och trevlig Nitori och fem!Momo vid ett av ritborden. Jag och Nitori satt och fangirlade över Sousuke ett bra tag.

Större delen av dagen gick egentligen åt till att navigera i lokalerna och bland butikerna innan vi tittade på invigningen (som var rätt så tråkig fantiskt) och cosplay performance. Sen började kaoset i sovsalarna; alla salar var inte öppna, det var för mycket folk i vissa salar och för lite folk i andra. De lyckliga (som vi) som hade en sovsal som var öppen fick gå och lägga sig, resten fick snällt vänta på att det skulle lösa sig. Till slut fick folk bara gå och lägga sig där det fanns plats. Folk drällde in i våran sovsal till typ halvtvå på natten. Inte nice.

Over all så var konventet rätt så nice även om jag inte var på några meetup den här gången, lyssnade på typ en halv panel och bara svansade efter mina vänner. Nästa gång ska jag försöka locka med mig någon mer jag känner, för att vara tre funkar inte märkte jag tydligt nu. Men men, det löser sig nog till nästa gång!

Vad köpte jag då?

 
Två helt fantastiska DMMd-posters (trots att jag inte skulle köpa några posters...), en otroligt fin handgjord Suga-pin, en liten Clear som jag ville ha redan i somras, en timeturner från Harry Potter (fast den snurrar tyvärr bara på ett håll edit: den snurrar visst åt alla håll. Den hade bara fastnat), en ljusblå alpacasso som jag döpt till Tetsuya och en MakoHaru-kudde! Det var många saker jag ville ha men drog mig för att köpa.

Nu när jag är hemma då? Sjuk, som alltid efter ett vinter-con.  Det slår aldrig fel. Det hjälper verkligen inte att hela familjen håller på att bli sjuk. Som tur är har jag en snäll pappa som köper mig en påse Polly som jag kan knapra på medan jag pluggar och spelar Undertale.

By the way - jag har tagit modet till mig och ändrat mina pronomen på facebook till de/hen. Duktig jag känner mig! Ett steg i rätt riktning! På fredag ska jag nog köpa mig en riktig binder och be till gud att jag kommer ur den när jag väl fått den på mig.

PUSS!